Säsongen "slut" i Birmingham?

Jaha. Skitlördag på er!
Är fullständigt tom i skaftet.

Efter den gångna helgen där Arsenal vann Londonderbyt mot West Ham och Chelsea spelade kryss mot Blackburn såg det ut att ändå kunna bli en ljus vår.

Det var då.

Mera då:
För två år sedan åkte Arsenal till Birmingham och förlorade säsongen när Martin Taylor slog av benet på Eduardo. Gunners återhämtade sig aldrig från dennma februariresa, även om det 2008 återstod en hel månad mer av säsongen att spela om poängen på.

Idag åkte Arsenal till Birmingham och råkade inte ut för några svåra fysiska skador. Men vår spanjor i mälet fixade en mental smäll som hette duga.

Laget, lätt åderlåtet i vanlig ordning, hade oerhört svårt att få igång något eget spel under första halvlek. Och 0-0 i paus kändes just som en oroväckande föraning om ett kryssresultat.

Alla känner till att säsongen nu är på upploppet, att matcherna och poängen att spela om allt färre, och så länge Chelsea och Man Utd pumpar på så har man inte råd att tappa en ynka poäng.
Och medan nämnda Chelsea som bäst förnedrade det andra Birmighamlaget, Aston Villa, så hängde den sega nollan kvar på planen och i luften uppe i Birmingham.

En inbytt Nasri lyckades ändra på den saken i 81:e minuten genom att klippa in 0-1 bakom den ditills helt omutlige Joe Hart, som förvisso inte ställts på några svårare prövningar denna sista marslördag 2010.

Så oerhört viktigt.

Trode man naivt.

För vad hjälpte det?
Inte ett skit.

Två minuter in på stopptid ser Almunia till att bjuda på ett nytt pajasnummer när han lyfter in en lobb från Kevin Phillips. I nittioandra matchminuten!

Helt osannolikt. Eller sannolikt?

Arsenal kunde inte stänga matchen eller försvara sina tre poäng, utan förlorade två. Detta med endast sex matcher kvar att spela i ligan. Detta där ingen av konkurrenterna lär bjuda på några marginaler med arton poäng kvar att spela om. (Tre av de "enkla möten" Arsenal har kvar innefattar Spurs borta, Blackburn borta och Manchester City hemma)

Det var grymt, och det var så nesligt.
Den som inte är trött på spanjoren i mål efter denna lördaf och säsong räcker upp en hand, och slår av datorn och tar en disco.

Har i stunden som supporter svårt att ens söka "ladda om" mot veckan som kommer och Champions Leaguespelet mot Barcelona.
Ett drömmöte, som tyvärr inföll två matcher för tidigt.

Och i kvarten väntar Barcelona...

Såg lottningen live på Eurosport. När de två franska ligakonkurrenterna ställdes mot varandra när de första lott-bollarna drogs, så tänkte hjärnan: "vilken otrolig slump"...
Nu blir det Man Utd för Gunners, då.

Men den snabba lottningsprocessen visade att så icke blev fallet. Det blev regerande CL-mästarna Barcelona för Arsenal i kvarten. Phu! Den absolut tuffaste lotten.

Arsenal startar hemma. Hade personligen hellre sett att Arsenal fått returen på hemmaplanen i CL:s tredje kvartsfinalgrupp.

"Ingen ville ha Barcelona, men den lotten måste falla på någon" säger Arsenals representant på plats i Nyon via TV-skärmen nu. Han ser inte alltför nedstämd ut. Han har ett stort leende över munnen.

Men är det inte nu revanschen ska komma?
Revanschen för finalförlusten i Paris 2006.
30/31 mars är det första mötet. I London.
Returen 6/7 april i Barcelona.

Lottningen:

Lyon - Bordeaux
Bayern München - Manchester United
-----
Arsenal - Barcelona
FC Inter - CSKA Moskva

Om nu Arsenal överlever kvarten återfinns motsåndet i semifinalen av vinnaren av Inter-CSKA.

Helengelsk final i Madrid, Spanien, den 22:e maj, då!?

Inför lottningen - fyra lag framför de andra

Det går aldrig att veta om det "blev rätt" förrän matcherna spelats. Egentligen är det ointressant. Ska man gå hela i vägen i en cup eller turnering ska man kunna slå vem som helst. Sedan skadar inte litet lättare stig på vägen än de mer tänkbart svårforcerade.

Man får nästan lyfta på hatten till Inter som slog ut Arsenalspöket och Londonrivalen Chelsea. Det ärett lag som Arsenal tydligen inte kan slå. Bortamötet i ligan under fjolårsäsongen mer som typexemplet av undantaget som bekräftar just nämnda regel.
Därmed så är en motsåndare jag helst inte sett i en kvartsfinal eliminerad.

Hoppas i övrigt att Wenger detaljstuderade matchen. Att spela litet tufft på Drogba fick hela lagapparaten ur spel. Bör finnas något att lära för framtiden.

Hur otroligt "special" José Mourinho än må vara så tror jag att Arsenal på rätt humör har ett lättare möte i Inter om lotten skulle dras, än i Chelsea.

Slipper gärna Bordeaux, Bayern München, Barcelona och Manchester United.
Skulle dock inte förvånas om lotten, som av en slump, hamnar på just Man Utd. Det skullesäkra feta publikintäkter och biljettrusning om de enda två kvarvarande Engelska lagen som fortfarande är med får mötas på hemmamark.

Konspiratorisk? Tankar om riggade lottningar, jag?

Oavsett hur man vänder och vrider på saken så finns självklart funderingar på att få längsta resan mot CSKA Moskva (som tycks vara i toppform), Lyon hur fungerar Arsenal och Wenger mot franskt motstånd?

Imorgon, fredag den 19/3 vet vi vad som gäller.

* * *
Efter fredagen är det dags för Londonderby. West Ham hemma. Det bör bli poäng. Det får inte se lika ansträngt ut som i mötet mot Hull som avgjorde på stopptid.

Förhoppningsvis slipper Samir Nasri (som fick orättvist skändliga betyg av de flesta efter Hull-matchen) att agera både Song och Fabregas på lördag. Han sprang två Marathon i lördags. Var jag den ende som noterade den saken?

* * *
Arseblog och några andra, visar kommande års hemmaställ. What a beauty. Om det nu inte är photoshopskoj.
http://arsenalfcblog.com/wp-content/uploads/2010/03/newkit10.jpg

* * *
Avslutningsvis noteras:

- Artonårige försvararen Luke Ayling , som var en nyckelspelare för ungdomsakademiens lirare som tog en "dubbel" i fjol, lånas ut en månad. Till Yeovil Town.

- Fabregas är åter i träning. Det lovar gott inför kvartsfinalerna i Europaspelet.

- Reserverna sklog Wolves med 1-0. Mer infpo på den personliga favoritbloggen Young Guns.
Ständigt unikt material med fokus på framtidens lirare.

* * *
Come on you Reds!

Marriner ville avgöra ligan...

Säsongens kross gav kvartsfinalsplats!

Det var säsongens match. Orubbat och helt utan konkurrens. Vilken tillställning, vilket kalas, vi alla bjöds på från London under tisdagskvällen!

Returen i åttondelsfinalen av Champions League mot FC Porto, som hade greppet med sin hemmaseger om 2-1, slogs tillbaka med 5-0.

Knappt hann spelare in i sina omklädningsrum innan vissa "experter" visste att trumpeta ut att det var svagt spel från FC Porto som bjöd bort matchen. Visst startade Porto tämligen ostrukturerat, men de fann sina chanser och fem mål mot noll får tala sitt tydliga språk.

Fria tyckare, som undertecknad, fick sig också en hyfsad näsknäpp när lödagens bollsunpare Bendtner kliver in och gör hat-trick i ett CL-slutspel. Sådana näsknäppar tar jag så gärna. Tio om dagen, trehundrasextiofenm dagar om året. De smeker ändå så mycket bättre än de svider.


Det är lätt att bli euforiks för mindre. Men det var en match att minnas denna berg- och dalbaneliknande säsong. Det kändes litet småmulet med grundförutsätningarna som med Fabregas och Gallas frånvaro. In kliver Campbell, och in kliver Nasri och gör mer än stabila insatser.

Nasri på Fabregas plats sken som en laserstråle över hela planen. Det var hans största match i år. Vilken dirigent med kvicka löpningar och snabba pass. 3-0 målet är redan ett stycke modern Arsenalhistoria. Det var uppvisning och slalom genom Portos försvar med ett avslut som vara kan klassas som äkta "fotbollskonst".

Men framförallt var detta en laginsats. En match där ingen vek ned sig. En match där alla tog sitt ansvar fullt ut, slet för kollektivet och inte backade. Jag vet inte hur en sådan match hade sett ut mot ett tyngre och mer fysiskt lag. Kanske får vi det svaret i den kvartsfinal som laget nu kommer att spela. Det beror på hur lotten faller...

Song och Arsjavins insatser går dock inte att förbise i denna match. Song arbetade kopiöst i defensiven och Arsavin sprang väl en marathonsträcka i sprinttempo. Framspelen till Bendtner var högsta klass.

Det är lätt att bli överentusiastisk efter en sådan match. Men låt alla rödvita få njuta i stunde. Som bonus bara att önska att matchen gav ett självförtroende som man tar med in fortsatt ligaspel som på europaresan som nu följer.

Hatten av i solskenet!

I'm ready to take the gamble

***
Edit måndag 8/3 kväll: Nej, Wenger gamblade INTE. Ingen Fabregas i "ödesmatchen". Ingen Gallas heller. Dock en Song. Och en Sol.
Mäktas "One Nil to The Arsenal"?
***

Citatet i rubriken är från Wenger. Han kan tänka sig att låta Fabregas, med steräckning, spela den (milt uttryckt) viktiga returen mot FC Porto under tisdagskvällen. Två mål mot ett har Porto i bagaget med sig till London, och Arsenal måste vinna. Eller hålla nollan och samtidigt göra mål.

Nu är inte Wenger "gambler-mannen". Tänk på hur han medvetet spelade ett reservlag i FA-Cupen. Det var för att satsat på liga och CL.

Wenger vet något om omfattningen av Fabregas skada som inte vi vet. Han skulle inte ställa lagkaptenen på planen om han visste att det skulle riskera spel i ligans slutspurt.

Eller skulle han det?
Är kraven från styrelsen så hårda på europa-avancemang?
Är kraven från supportrarna det?

Med Walcott i målprotokollet

Ett Burnley i hastig utförsbacke och på rejäl dekis skulle väl inte ha skuggan av en chans till poäng på Emiraten?

Nej. Det blev inte så. Men som någon sade i den svenska fotbollsstudion efter match: Det kunde mycket gärna blivit 2-2 som 10-1. Det var matchen mycket väl summerad i en mening.

Nyopererade Ramsey's frånvaro skulle binda samman suportrar som lag. Med Ramsey-Tifo, banderoller och särskilda Ramsey-tröjor äntrade The Gunners sin hemmaarena under lördagseftermiddagen. Mäktigt. Men Canal Plus ville hellre visa sin talande trio än ge oss bilderna från London.

Många var sannolikt även de som funderade kring hur domare Chris Foy skulle agera efter den senaste veckans intensiva debatt om vad som händer på de Engelska fotbollsplanerna, där tonläget märkligt nog varit attRyan Shawcross "spelat fotboll som man ska".

Förväntad matchstart följde. Arsenal pressade högt i banan och efter sex minuter hade Bendnter lyckats med att missa tre "öppna" lägen. Spelet mattades över tid trots den berömda dominansen vad gällde bollinnehav.

Det skulle ta mer än halvtimman spelad innan lagkapten Fabregas visade vägen och spräckte nollan genom att prickskjuta ett kort skott mellan benen på Burnleys burväktare Brian Jensen.

Drygt fem minuter senare traskade Fabregas av, till synes utan grimaser, men efter match kom beskedet om att den gamla sträckningen gjort sig påmind. Inte önskvärt med tanke på tisdagens oerhört viktiga returmatch i Champions League.

Diaby fick kliva in på et redan tunt mittfält och det märktes i starten av andra halvlek att rollerna mellan Denilson, Diaby och Rosicky inte var helt glasklara. Så kom även en kvittering där mittfältet blivit frånsprugna i en snabb Burnley-kontring. David Nugent lobbade in 1-1 i båge över Almunia.

Så bjöds ånyo en nagelbitare. Skulle poäng tappa i en av de "på pappret" klassade "lättare matcherna"?

Theo Walcott som inte haft någon lyckad säsong, och i veckan knappast fick ökat självförtroende efter att ha fått spela litet landslagsfotboll mot Egypten, fick Wengers fulla förtroende från start till mål. Den berömda speeden rev upp ytor i första halvlek, men noterbart var att inspel var att föredra framför etgna avslut.

Någonstan tänkte så Walcott om, och en kvart in i andra halvlek provade engelsmannen med något som hör fotbollen till - skott på mål - och äntligen hamnade Walcott åter i målprotokollet!

Stora kramlaset bland lagkamrater illustrerade mycket väl betydelsen av att förbannelsen var bruten.

Skulle det rinna iväg nu? Burnley uppgivna, besegrade och stukade.
Nejdå. Inte alls.
Laget var endast ett mål från poäng och valde att inte backa hem utan tog de tillfällen som bjöds. Och med litet tur kunde mycket väl en reducering ha kommit. Först under sista minuten på tilläggstid kunde en inbytt Arsjavin fastställa resultatet till 3-1.

* * *
Blandade tankar efter matchen: viktiga poäng som håller Arsenal kvar i toppstriden.

Frågor om Fabregas och den förestående returen mot FC Porto,

Bendntner (som förvisso gjort två mål på raken de senaste två matcherna) sumpade chans efter annan.

Eduardo som äntligen anses frisk igen, fick litet speltid på slutet såg ut att vara just riktigt matchotränad.

Arsjavin, som Wenger sannolikt hade tänkt spara till tisdagen, fick kliva in och göra mål. Det måste ha varit en mental karamell.

Så var det då Walcott. Man får hoppas att målet fick den unga engelsmannen att växa likt ett höghus.

Chris Foy - gjorde mest en blek figur.

* * *
I en annan del av London såg i övrigt utlånade Jack Wilshere till att sänka West Ham när Bolton var på besök.

* *
Nu inväntas tisdagen.
Mot framtida segrar!

Diaby, Eduardo, Ramsey...

Nästan exakt två år efter att Eduardo fått benet avslaget av Birminghams Martin Taylor, så får Ramsey foten kapad av Stokes Ryan Shawcross.

Återigen får vi uppleva grymma scener. Arsenalspelare tycks vara högvilt. Får vara högvilt?Kom inte och snacka om "otur". Vi minns nu alla även hur Diaby höll på att bli tidig fotbollsinvalid efter att Sunderlands Dan Smith's fullkomligt hänsynslösa tackling på ligaupplopet i maj år 2006.

Det är en skam. Shawcross tårar ger jag inte mycket för. Det blev en verkligt dyrköpt seger för Arsenal på Britannia Stadium. Moral att efter den hemska skadan orka vända 1-1 till 1-3. Fabregas var så mycket lagkapten man nu kan vara när 1-2, på straff, tydligt tillägnades Aaron Ramsey, vars framtid nu är osäker.
Vad vi vet är att en oerhört lång rehabprocess väntar ännu en Arsenalspelare.

Hur påverkar detta resten av säsongen?
Binder saman laget, ökar moralen, hävdar vissa såhär dagen efter.

Minns samtidigt hur Martin Taylor's behandling av Eduardo fick dåvarande ligaledarna Gunners att fullkomligt implodera. Tappa greppet.
Har något konstruktivt fötts efter dessa erfarenheter?
Hur hanterar laget denna situation?

Det borde vara glädjens dag. Spöket Stoke är besgrat på sin borg.
Men det är mest frågetecken i eget huvud denna dag.
Och självklart tankar till som kring den unge Ramsey - som chockade lagkamrater.

A pocket of financial sanity

Värt att läsa. Efter att domedagsprofeterna nu härjar vilt om Arsenals ekonomi, och därmed framtida öde. Detta i en global lågkonjunktur som sannolikt inte gjort det lättare att sälja flashiga bostadsrätter vid Highbury.
http://bit.ly/dsGNuG

Läget kunde vara värre. Att Wenger inte köper spelare är en annan diskussion.

Spöket Stoke och annat i OS-tider

(Ursäkta taskig uppdatering senaste tiden. Orsakerna stavas jobbresor och så en släng av OS-feber när kvällar kommit)

Det finns flera som hävdar att lördagens möte borta mot Stoke är den tufaste matchen som Arsenal har kvar under återstoden av säsongen. De värsta dysterkvistarna påstår att en ny förlust mot laget som tar en halv match på sig att torka boll, innebär slutet för toppstriden med Arsenal som iblandad part.

Efter denna hittills så oförutsägbara säsong är jag inte alls beredd att hålla med om att Arsenals säsong i Premier League avgörs mot Stoke. Däremot vill jag hävda, på ett närmast sport-klyschigt manér, att varje match nu är just en så kallad måstematch. Sedan må motståndet ha vilka namn, färger och klubbmärken som helst.

Som vanligt är det skador i Arsenal, Arsjavin och Gallas är ännu inte redo för spel, och till dagens match saknas även Diaby. Men en ständigt roterande startelva är numera en vanesak.

Hur mycket den mentala påverkansgraden av årets uttåg ur FA-Cupen på just Britannia Stadium, som det faktum att Arsenal här även fått spö i ligaspelet de senaste fyra gångerna lagen mötts, återstår att invänta med viss spänning. Man kan tycka att detta är faktorer som borde utgöra explosiv tändvätska. Dags för revansch, eller stopp på en tråkig svit.

Om Arsenal hade förmåga att spela ett tätt defensivt grislir med kvicka kontringar så skulldet kunna vara ett recept på vägen mot poäng. Mer sannolikt är att det blir full gas från start som ytterst gynnar Stoke.

* * *
Arsenal har i veckan aviserat att ekonomin (under pågående lågkonjunktur) förbättrats ytterligare. Plus 130 miljoner kronor i slutet av november 2009 jämfört med samma tidpunkt 2008. Skulden på Emiraten har betats av med över en miljard (!) kronor.

Domedagsprofeterna på Arsenal (?) bloggen Le Grove tolkar detta nu som att Ivan Gazidis är en lakej till Kroenke, vars enda syfte är att är att städa undan skulderna så att den otäcke amerikanen kan komma och köpa de sista aktierna för att sedan belåna klibben än mer och kasta den i skuldträsk, elände och en nära förestående död.

Konspirationsteorier kan stundom vara rent komiska, och ibland mest tröttsamma.

* * *
Clichy har inte gått att känna igen sedan han kom åter till spel. Därför blir man inte förvånad att den officiella propagandawebben i veckan haft särskilt fokus på den franske ytterbacken och proklamerat hur bra han är. Klubbens webb är mer förutsägbar än den senaste tidens svenska vinterväder.

* * *
Kanske är skadeglädjen, om inte den enda sanna glädjen, så en källa till muntra leenden. Nyheten om att Adebayor återigen stängs av, ny i fyra matcher, fick i alla fall inte mig att gråta. Heller inte nyheterna om de sängkammarglada gossarnas framfart i Chelski, och effekterna därikring.